If.

Vissa dagar känner man för att skriva, vissa inte. Den senaste veckan har jag tänkt på mycket som jag velat skriva men inte fått ner på papper, eller snarare på skärmen. De närmsta två veckorna kommer jag inte heller skriva nått för imorgon åker hela gänget (-Marta :( ) till Kos, Grekland. Blir nog skönt att komma tillbaka till värmen ett tag, särskilt eftersom Sverige varit så kallt de senaste veckorna, men två veckor räcker nog bra. Sen kommer jag hem igen, konstigt nog. De få utlandsresor jag gjort har ju trots allt varat i några månader minst, så det här blir något annorlunda. Dessutom tillsammans med goda vänner denna gång, som man känt sedan barnsben.

Vois sur ton chemin.

Vad ska du göra i höst är det många som frågar, men saken är ju den att jag själv inte har någon aning. Har kollat lite vad det finns för kurser kvar att söka, men det är inte många som har platser lediga fortfarande, i alla fall ingen som jag skulle tänka mig att läsa. Så det blir väl till att söka jobb men hur lätt är det att hitta ett här med tanke på att arbetslösheten bara stiger och stiger. Jag får väl göra mitt bästa. Sen så var det det där med körkortet, jag får väl se hur det går med det. Har ingen motivation alls. Dra utomlands tills årsskiftet?

Lights will guide you home.

Människan kommer aldrig acceptera verkligheten, i alla fall inte en människa som jag.

Igen sörjer när du dör,
Ingen ska sakna det du gör.

Det löser sig.

Vissa dagar känner jag att det blir för mycket. Inte att jag kanske direkt har för mycket att göra, men jag har för mycket att tänka på. De senaste månaderna har jag varit psykiskt stressad men inte direkt fysiskt. Fast den psykiska stressen påverkar den fysiska såklart. Men den psykiska stressen är fan så mycket värre...

Time.

Hela mitt liv har jag övertalat mig själv att jag aldrig ska glömma hur det är att vara barn, att fortfarande när jag är 40 ska förstå att småsaker faktiskt känns som hela världen ska rasa samman, att hoppa på studsmattan hela dagen faktiskt är kul. Men redan nu känner jag att jag håller på att glömma och har nog redan glömt en massa. Idag kommer jag inte ihåg hur det var när jag var 10 eller 15 och hur man tacklade saker när man var i den åldern. Idag skulle jag agera på helt annat sätt. När man umgås med personer som är yngre så får det en att tänka till. Hur var jag när jag var i den åldern, gjorde jag som dem gör? Kunde jag roa mig i flera timmar med att göra samma sak? Who knows? Ingen, längre...

Watch the rain play on the ocean top.

Att vara tillbaka i Sverige känns inte det minsta konstigt, åkte jag någonsin härifrån? Känns verkligen som om de senaste 6 månaderna har passerat utan att jag märkt av det. För några veckor sedan var jag i Agde och lekte med Max, nu sitter jag här på samma plats som jag suttit så många gånger förut. Det som hände för veckor/månader sen skulle lika gärna kunnat vara något som aldrig hänt eller något som hänt flera år sedan. Det känns så avlägset, fast egentligen inte. Här hemma är allt som vanligt, fast ändå inte. Förändringarna är så små att man inte märker av dem. Det är konstigt att man kan lämna något och sen flera veckor/månader/år senare, så är det fortfarande samma sak, kanske ser äldre ut, men..


Nothing ever change

Bienvenue chez l'arbre.

Jag kände att det var dags för en förändring i blogg-världen och min gamla blogg har ju legat nere i snart ett år så jag tänkte, jag startar helt på nytt. Livslängden på den här bloggen vet jag inte hur lång den kommer bli men jag får väl försöka i alla fall. Fixa designen och så vidare kanske kan komma och döda den redan innan den börjat, vem vet?