Pajek

<3

Memories fade

It's like forgetting the words to your favorite song
You can't believe it
You were always singing along
It was so easy and the words so sweet
You can't remember

Quelqu'un M'a Dit

On me dit que nos vies ne valent pas grand chose,
Elles passent en un instant comme fanent les roses.
On me dit que le temps qui glisse est un salaud que de nos chagrins il s'en fait des manteaux pourtant quelqu'un m'a dit...

This is how we have to try.

Alla dessa ord som finns i ens huvud, alla dessa tankar som man bara delar med sig själv. Hur mycket finns det inte egentligen som aldrig kommer fram, som ingen någonsin får veta. Förmågan att släppa ut sina tankar, känslor eller ja till och med kunskap är en gåva som bara vissa personer har fått. Det finns så mycket man skulle vilja att folk visste, men man vill inte säga det, man vill inte informera dem om det, man vill bara att de ska veta, att de ska förstå utan att ett ord sägs.

C'est pour cela qu'on l'appelle le présent.

The clock is running
Make the most of today
Time waits for no man
Yesterday is history
Tomorrow is a mysery
Today is a gift
That's why it's called the present

You don't always have to be on top.

En bra helg, mycket rörelse och många skratt, mindre att tänka på. Imorgon, åter till vardagen, vardagen som inte existerar.

Trollängens Step by Step

Idag skulle Märta ha fyllt tretton år. I fredags fick hon somna in. Tumören som hon haft länge hade blivit för stor och tung att bära runt på. Det som är synd är att hon säkert skulle kunnat leva nått år till om hon inte hade haft den. Hon led inte direkt av den, hon var hur pigg och glad som helst fortfarande, bara det att den växte och växte..den vägde säkert ett kilo och hängde mellan bakbenen så det var helt enkelt dags att låta henne somna in för hennes bakben orkade inte längre med den. Hon hade i alla fall ett bra liv och jag tror hon var ganska nöjd med det. Ha det bra i himlen min vän <3.



Märta 1997.09.15 - 2010.09.10

If.

Vissa dagar känner man för att skriva, vissa inte. Den senaste veckan har jag tänkt på mycket som jag velat skriva men inte fått ner på papper, eller snarare på skärmen. De närmsta två veckorna kommer jag inte heller skriva nått för imorgon åker hela gänget (-Marta :( ) till Kos, Grekland. Blir nog skönt att komma tillbaka till värmen ett tag, särskilt eftersom Sverige varit så kallt de senaste veckorna, men två veckor räcker nog bra. Sen kommer jag hem igen, konstigt nog. De få utlandsresor jag gjort har ju trots allt varat i några månader minst, så det här blir något annorlunda. Dessutom tillsammans med goda vänner denna gång, som man känt sedan barnsben.

Vois sur ton chemin.

Vad ska du göra i höst är det många som frågar, men saken är ju den att jag själv inte har någon aning. Har kollat lite vad det finns för kurser kvar att söka, men det är inte många som har platser lediga fortfarande, i alla fall ingen som jag skulle tänka mig att läsa. Så det blir väl till att söka jobb men hur lätt är det att hitta ett här med tanke på att arbetslösheten bara stiger och stiger. Jag får väl göra mitt bästa. Sen så var det det där med körkortet, jag får väl se hur det går med det. Har ingen motivation alls. Dra utomlands tills årsskiftet?

Lights will guide you home.

Människan kommer aldrig acceptera verkligheten, i alla fall inte en människa som jag.

Igen sörjer när du dör,
Ingen ska sakna det du gör.

Det löser sig.

Vissa dagar känner jag att det blir för mycket. Inte att jag kanske direkt har för mycket att göra, men jag har för mycket att tänka på. De senaste månaderna har jag varit psykiskt stressad men inte direkt fysiskt. Fast den psykiska stressen påverkar den fysiska såklart. Men den psykiska stressen är fan så mycket värre...

Time.

Hela mitt liv har jag övertalat mig själv att jag aldrig ska glömma hur det är att vara barn, att fortfarande när jag är 40 ska förstå att småsaker faktiskt känns som hela världen ska rasa samman, att hoppa på studsmattan hela dagen faktiskt är kul. Men redan nu känner jag att jag håller på att glömma och har nog redan glömt en massa. Idag kommer jag inte ihåg hur det var när jag var 10 eller 15 och hur man tacklade saker när man var i den åldern. Idag skulle jag agera på helt annat sätt. När man umgås med personer som är yngre så får det en att tänka till. Hur var jag när jag var i den åldern, gjorde jag som dem gör? Kunde jag roa mig i flera timmar med att göra samma sak? Who knows? Ingen, längre...

Watch the rain play on the ocean top.

Att vara tillbaka i Sverige känns inte det minsta konstigt, åkte jag någonsin härifrån? Känns verkligen som om de senaste 6 månaderna har passerat utan att jag märkt av det. För några veckor sedan var jag i Agde och lekte med Max, nu sitter jag här på samma plats som jag suttit så många gånger förut. Det som hände för veckor/månader sen skulle lika gärna kunnat vara något som aldrig hänt eller något som hänt flera år sedan. Det känns så avlägset, fast egentligen inte. Här hemma är allt som vanligt, fast ändå inte. Förändringarna är så små att man inte märker av dem. Det är konstigt att man kan lämna något och sen flera veckor/månader/år senare, så är det fortfarande samma sak, kanske ser äldre ut, men..


Nothing ever change

Bienvenue chez l'arbre.

Jag kände att det var dags för en förändring i blogg-världen och min gamla blogg har ju legat nere i snart ett år så jag tänkte, jag startar helt på nytt. Livslängden på den här bloggen vet jag inte hur lång den kommer bli men jag får väl försöka i alla fall. Fixa designen och så vidare kanske kan komma och döda den redan innan den börjat, vem vet?